JooLZ

Värsta med att känna sig ensam är att allt i ens lägenhet plötsligt börjar eka.

Klockorna tickar, och känns som stora slag mot huvudet.
En vattendroppe låter som ett vattenfall.
Tanten som bor under mig låter helt plötsligt som en stor orkester.
När någon går i trapporna känns det som en hel med elefanter.
Oliver smyger omkring som en flodhäst.

Jag brukar aldrig märka av honom annars.
Min katt Oliver kan smyga runt i lägenheten och
plötsligt vara bredvid mig utan att jag märker det.

Men visserligen, när man hoppats på besök.
Och inte får det, klart man helt plötsligt känner sig mer ensam,
än vad man någonsin gjort förut.

IALLAFALL!
Jag och Oliver!
(och Oliver's imaginary friend Milla)

För eller senare måste man ta andetaget och inse att man är vuxen.
Man måste ta livet på allvar.
Inse att det är nu det gäller.
Att ta ett steg åt sidan kan bli fel.
Kanske faller du, kanske står du kvar på fast mark.

Jag har börjat se mitt liv från en annan vinkel, och ser nu att den stora världen kan vara hemskare än vad den ser ut.
Det går bra för mig nu.
Men vem säger att det funkar like bra om 5år?
Jag tar mitt andetag för varanann sekund som går och förlitar mig på dagen som är, att allt är som det ska.
Tar dagen som den kommer, försöker inte tänka så mycket på det som har varit eller det som komma skall.
Utan jag tar mina djupa långa andetag, och låter dagen komma som den kommer.

Det är nu man börjar komma någonstans.

När man föddes, hade man ingen aning om hur allt fungera.
Men ändå lärde jag mig att ta andetag.
Lärde mig att gå, greppa saker.
Talförmågan kom naturligt.
Allt jag lärt mig genom livet är att överleva.

Här står jag nu, på mina egna, mina alldeles egna två ben.
Jag kommer att överleva.